ANeverlandDream

Ibland händer det ju att man får en "flashback" från unga dar...
Det hände mig för en stund sen när jag stod och borstade tänderna.
Då kom Pops in i min gärna. Och plöttsligt var jag ung igen.
Jag kände den där glädjen över att det var fredag. Nu skulle jag, Sofie & Karro festa! Jag och Sofie åkte ofta efter skolan till Fruängen och mötte Karro när hon slutat. Vi tog tåget, och sen en buss från Älvsjö som tog hundra år. Men man var alltid glad och undrande över vad som skulle hända den här helgen! Vilken snygg kille skulle man få se, vart hamnar vi...?
Det är lustigt hur en känsla man inte känt på så många år plöttsligt känns som något man kände igår.
Lixom känslan av att vara ung och oförstörd, osårad och livsglädjerik. Allt som betydde nått var att få träffa sina vänner. Och popsen förståss. Kanske några folköl från den lilla affären som vi lyckades köpa ifrån fast vi egentligen inte fick.
Jag minns speciellt den gången jag och Karro köpte en hel låda (hooch eller pops, minns inte) och vi var så glada! Men ingen fick ju se oss så det var lite brott att få hem den från Fruängens parkering.
Ååååå vad jag inte skulle göra för att få spola tillbaka till bara en av de helgerna...
Men det känns iaf jättebra att jag har både Sofie och Karro kvar i mitt liv.
(Och många andra oxå från den tiden såklart) Och att vi fortfarande står så nära varandra och kan dela dessa minnen precis när vi vill!
Det blir säkert mycket minnesprat imorgon kväll när Sofie bjudit hem oss på middag! :-)

Känslan sitter fortfarande kvar i hela kroppen, vilken härlig känsla! Men samtidigt lite sorglig...det kommer ju aldrig bli så igen... Men glad att jag fick vara med om allt vi var med om, att vi hade så snälla föräldrar som lät oss ses på helgerna (även om det inte alltid blev så mycket film som vi sa...) Inget dåligt hände nånsin, och det var väll därför vi kunde fortsätta att ses. Vi råkade ju aldrig ut för något hemskt.
Jag är väldigt tacksam för att jag växte upp på den tiden när man inte behövde ha pepparsprej i väskan, när man inte behövde oroa sig för våldtäckt (jag visste nog knappt vad det var), att det inte var läskigt på kvällarna, inte massa bråk... Det värsta som hände var nog att jag hörde om ett rasistmord där jag bodde.
Det måste vara helt annorlunda att vara ung idag. När så många går runt med vapen och hemska saker händer var och varannan kväll. Vill inte ens tänka på hur det kommer vara om 15 år...Blir rädd för at skaffa barn. Man kommer ju tyvärr inte kunna vara ens i närheten lika dan mot dem som våra förälldrar var mot oss...

Och att vi kunde gå klädda precis hur vi ville! Här var det festande i tjocktröjor minsann! Nu finns det väll inte en tonåring utan 20 lager smink, tuperat hår och en sån liten kjol att den knappt syns. På vår tid så var en minikjol ner på halva låret hahaha.

Ja minnen är i alla fall helt fanatstiska!
Försökte hitta bilder på Google på Hooch och Pops, men det var lättare sagt än gjort.
Lyckades hitta en bild på Hooch-etiketten men inte en enda liten Pops.
Den dör nog ut med oss...




( Dom såg inte riktigt ut så här i Sverige vad jag minns, men man får iallafall en bild av dem. Det var altså alkoläsk både Hooch och Pops, Peach Pops tror jag närmare bestämt t.o.m att den hette :-) )