ANeverlandDream

Jo, det är precis det jag är.
Ensam.

((Varning - deppigt inlägg))

Jag saknar Michael, nått så otroligt. Jag vet att han inte "fanns i verkligheten", att jag inte kunde träffa honom, eller ringa honom... Men saknaden är ändå så stor.
Kan inte förklara...
Allt känns mörkt just nu. Inget är roligt.
Lägenheten jag så gärna ville ha, har vi budat på men det är en enda till liten skitmänniska som tydligen oxå vill ha den så efter mycket budande är vi tvugna att ge oss...
Inget jobb,ingen glädje,ingen ork eller lust att ta tag i någonting...
Hur ska jag någonsin få ordning på mitt liv.
När man lever i en depression är det mycket svårare än folk kan tro att ta sig ur den.
Jag har ingen att leva för. Ingen som behöver mig (utom mina föräldrar).
Precis så känns det iaf.
Alla jag känner har någon. Någon som älskar dem, och behöver dem och finns där.
Utom jag. Ni fattar inte hur jobbigt det är!!!
Tyck att jag är gnällig - varsogod.
Men jag har rätt till mina känslor.
Skulle kunna skriva en uppsats om detta men... what's the point.


I'm lost without you, I love you.